Till slut föddes en Emil...

13.30 den 22 december var det dags för min tredje och sista överburenhetskontroll på Antenatalenheten Östra Sjukhuset. Jag vaknade som vanligt tidigt och kände mig rastlös av att bara gå och vanka hemma. Stefan firade sin första semesterdag och var hemma och njöt av den. Vid halv elva hade jag fått nog och åkte in till stan för att ta en fika, jag hade som vanligt inga känningar och det mesta kändes ganska hopplöst fastän jag visste att jag skulle bli igångsatt senast nästa dag. Detta firades med äppelpaj, vaniljsås och en kanna Rooibos apelsin.

Väl på Östra fick jag som vanligt börja med ett CTG. Bebisen hade en mycket hög puls, 160 i snitt och CTG-maskinen blev aldrig nöjd så jag blev sittandes där i en timme utan en komplett kurva. Paddan var dock som vanligt vild och glad i magen så jag oroade mig inte så mycket. Jag fick sätta mig ner och vänta på att en läkare skulle få tid med mig, det tog nästan en timme till!

Denna läkare var en yngre tjej med ett isländskt namn, jag har aldrig träffat samma läkare två gånger på antenatal. Hon undersökte livmodertappen och meddelade till min stora glädje att den hade öppnat sig en centimeter i alla fall. Vi gick sedan igenom vilka metoder för igångsättning som skulle göras nästa dag. När hon skulle boka en tid för mig så frågade jag om CTG:t som ju inte blivit godkänt. Hon tittade då på det för första gången och fick lite bryderier. Hon frågade om det skulle vara några problem för mig att bli inlagd redan samma eftermiddag. Självklart inte, svarade jag! Då ringde hon upp till Förlossningen och

Så vid 16-tiden fick jag promenera upp två våningar till avdelning 311 där Förlossningen huserar under ombyggnatonen. På vägen upp ringde jag Stefan som var ute och handlade julklappar med sin far. Jag bad honom åka hem och hämta bb-väskan och sen komma upp till Östra. Skickade även ett sms till mamma eftersom hon ville veta när det var på gång, försökte också förklara att det skulle ta lååååång tid och troligtvis inte hända nåt förrän nästa dag.

Uppe på förlossningen tog barnmorskan Karin emot mig och visade mig till ett rum. Nummer 614 för att vara exakt. Först fick jag byta om och ta tempen. Vi pratade lite om mitt läge och hur allt låg till, jag blev kopplad till CTG igen och sen kom Stefan. Medan vi väntade på att en läkare skulle komma så fick jag till och med middag. Alla var supergulliga.

Nån gång efter 18 kom en läkare och min BM tillbaka. De förklarade att de skulle sätta in en s.k. Bard-kateter. Det är en slang med en bubbla på (tror jag) som man för upp i livmodertappen. Bubblan fyller man sedan med koksaltlösning i förhoppning om att det ska göra att livmodertappen öppnar sig. Om det hela lyckas trillar katetern ut av sig självt när tappen är tillräckligt vidgad. I värsta fall skulle jag få gå med den i 10-12 timmar - hurra. Läkaren kände efter först och konstaterade som alla andra att tappen var omogen och i princip stängd. Sen var det dags för benstöd, en verktygslåda upp i vginn och en hel del smärta innan katetern var på plats...

Jag blev rekommenderad att gå så mycket som möjligt då detta skulle hjälpa processen på traven, så jag spenderade större delen av de följande tre timmarna med att vanka av och an i korridorerna medan Stefan kollade på tv i dagrummet. Vid nio-tiden var det dags att dra i katetern för att se om den gick att rucka lite, ett tecken på att jag börjat öppna mig. Den satt fast som berget.

Det blev sedan dags för skiftbyte och Karin lämnade över till Katrin. De hade bestämt sig för att dra i katetern vid ett på morgonen igen och dra ut den helt vid 5-6 tiden om inget hänt innan dess. Vi satt och tittade på tv till klockan var elva eller så. Sen rullade de in en säng till Stefan. Jag var ganska trött eftersom jag gått upp i ottan och det varit en intensiv dag så vi gick och la oss. Det blev dock inte mycket sovit för min del. Tankarna snurrade förstås och jag undrade vad det var för en filur som gömde sig i min mage. Vid ett-tiden kom Katrin och drog i katetern igen - den rörde sig inte. Vi fick försöka somna om igen, inte helt enkelt när man också måste springa på toaletten två gånger i timmen. Fram på småtimmarna fick paret i rummet jämte oss sin bebis och knyttet skrek för fullt.

Vid fyra-fem tiden eller så tog Katrin ut Bard-katetern, den hade inte haft någon effekt alls på alla de timmar den suttit inne. Jag började känna mig väldigt nedslagen och förbannade min kropp som inte ville vara med på noterna. Sen fick vi försöka sova igen fram till skiftbytetvid sju. Nu fick vi en BM som hette Gullvi, hon berättade att de skulle komma med en läkare under ronden vid nio-tiden, så det var bara till att vänta och äta frukost under tiden. Det gjordes lite CTG också, paddan mådde toppen och jag hade bara lite svaga sammandragningar.

Läkaren och en norsk läkarstudent eller nåt sånt kom vid nio eller så. Han började med att känna på livmodertappen och konstaterade att den fortfarande var väldigt långt bak och stängd, dock relativt mjuk vilket var en lättnad. Han drog lite lätt i tappen - vilket gjorde jävelusiskt ont. Sen skulle norskan göra samma sak och jag vet fan inte vad hon pysslade med för det som han gjorde med sina tjocka korvfingrar gjorde inte hälften så ont som när hon skulle in och pilla. Jag blev sur.

Läkaren bestämde sig i alla fall för att vi skulle försöka sätta ett dropp, under förutsättning att han kunde ta sig igenom livmodertappen, göra hål på fostersäcken och sätta en skalpelektrod på paddans huvud.

Jag upprepar: Korvfingrar.

Hur som helst fick jag en stund på mig att oroa mig inför detta då läkaren blev kallad till operation. Under tiden förberedde barnmorskan Gullvi alla grejer som skulle fram och satte en sån där droppnål, eller vad det heter, i armen på mig. När läkaren väl var tillbaka var det bara att lägga sig i gyn-ställning igen och börja jobba på andningen. Först ska herr korvfinger alltså in och upp igenom livmodertappen och in så att han kan känna paddans huvud, göra hål på fosterhinnan och sen sätta fast elektroden i huvudet på paddan. Det hela gjorde så ont så jag trodde jag skulle svimma. Jag stirrade på Stefan som satt och höll mig i handen och försökte slappna av och andas så gott det gick - inte det lättaste. Han drog ut all utrustning och jag pustade ut.

Det misslyckades tyvärr, sa han, och jag trodde jag skulle börja gråta. Det som gjorde så jävla ont, och inget får jag för det. Orkar du med ett försök till, undrade han sen. Hela kroppen skrek nej, men munnen svarade ja.

Så - rinse and repeat. Vi upprepade hela proceduren och se på fan, paddans hjärtljud och ekg kom plötsligt upp på CTG-maskinen. Jag pustade ut och fick beröm för min uthållighet. Nu kopplade de på droppet som började på 40 (nånting), och det var bara att avvakta värkarna.

Stefan och jag började med att lösa korsord, var 20:e minut kom de in och höjde droppet med 20. Efter en liten stund kände jag att det började sippra vatten så smått. Jag ringde på klockan och Gullvi gav mig en binda storlek störst. Nu börjar jag känna av lite kraftigare sammandragningar/värkar, men inget regelbundet eller kraftigt egentligen. Efter en stund måste jag gå på toaletten - lättare sagt än gjort när man är uppkopplad till apparater både genom armen och genom annat...Hur som helst fick jag hjälp att koppla ur mig och på väg till toaletten forsade vattnet mellan benen på mig. Hurrah tänkte jag nu händer det äntligen nåt! Gullvi tyckte säkert inte det var lika kul att torka golv....

Hur som helst, timmarna gick och de var inne och höjde droppet ungefär två gånger i timmen. Vid två var det skiftbyte igen och Karin från föregående kväll kom tillbaka. Hon kände på mig och sa att det kändes som att jag var öppen ca 2 cm. Äntligen gick det framåt...

Vid halv tre eller så började värkarna bli riktigt jobbiga och jag fick flåsa mig igenom värkarna. Nu hade jag en tre-fyra värkar på tio minuter och de började göra riktigt ont. Dessutom hade jag rejält ont i ryggslutet och det blev bara värre. Karin frågade om jag ville prova på någon smärtlindring, exempelvis sterila kvaddlar, men jag ville avvakta lite till för jag trodde ju hela tiden att det skulle bli mycket värre. Med nästa värk ångrade jag mig dock och Karin hämtade en barnmorska till.

Jag fick sätta mig på sängkanten med Stefan framför mig och Karin och den andra barnmorskan stod bakom mig. De väntade tills det kom en värk och så satte de igång och fyjävlar i helvete vad ont det gjorde! Jag vet inte ens vad jag ska jämföra det med men det gjorde otroligt ont. Dock var smärtan över på nån minut så det var skönt. Ryggvärken försvann nästan på en gång och värkarna blev lättare att hantera också. De frågade om de skulle lägga kvaddlarna på magen också, men just då orkade jag inte ta mig igenom den smärtan igen så jag avböjde. Stefan gick och käkade en sen lunch. Medan han var borta tilltog värken i magen och jag bestämde mig för att ta kvaddlarna på magen ändå, det gjorde inte alls lika ont den här gången och det var skönt.

Stefan kom tillbaka från lunchen och värkarna blir allt mer intensiva, vid fyra-tiden kommer det kraftiga värkar en gång i minuten, men de varar inte särskilt länge, något som Karin säger att de måste göra för att det ska hända nåt. Jag har öppnat mig nästan tre centimeter. Hur många timmar som helst och bara en sketen centimeter. Jag börjar misströsta. Kvaddlarna börjar bli verkningslösa och jag känner att jag måste ha något mer - Karin erbjuder mig lustgas. Jag tycker det är svårt att använda den först och vid ett tillfälle trodde jag att jag skulle kräkas, men till slut får jag kläm på det.

Jag jobbar mig igenom någon timme till med dessa intensiva värkar och lustgasen, jag känner hur jag blir mer okontaktbar för det enda jag kan tänka på är nästa värk. Karin känner på mig igen - men det har inte hänt mer. Det känns som att jag har värkar hela tiden nu, jag drar i mig lustgas som om det inte finns nån morgondag men den hjälper inte så mycket mot värkarna.

Karin säger till mig att jag kanske ska överväga EDA. Jag undrar om det inte är för tidigt (är fortfarande inställd på att det kommer bli mycket värre), men Karin tror att det ska gå bra, värkarbetet kommer ju inte avstanna ändå eftersom jag har droppet.

Vid sju-tiden kommer då narkosläkaren och börjar förbereda för EDA:n. Det tar några minuter och jag jobbar på med mina värkar och lustgasen som jag inte tycker hjälper alls längre. Sen ska jag sätta mig på sängkanten och kuta rygg medan jag håller mig blick stilla. Alltmedan jag har värkar som sliter i mig - inte det lättaste men det gick bra.

Ungefär en halvtimme efter jag fått EDA:n känner jag inte ett spår av värkar. Jag ser på CTG:t att de kommer lika kraftigt och ofta fortfarande men jag känner ingenting. Nu tycker Karin att jag ska äta middag och slappna av och försöka vila en stund. Sagt och gjort, jag käkar lite, dricker en smoothie, pratar med Stefan som också äntligen får vila lite, och sen sätter jag mig på en stol och kollar på en film på psp:n. Livet med EDA är ljuvligt.

Vid åtta - halv nio inser jag att jag inte kan stödja på mitt högra ben längre, det är helt avdomnat. Jag får hjälp att komma upp i sängen igen. Karin undersöker mig - fortfarande bara 3 centimeter. Alla dessa timmar med värkarna från helvetet - hela dagen faktiskt - och 3 usla centimeter. Det känns hopplöst. Jag börjar inse att paddan nog inte är ute förrän på julafton, nu har ju nästan hela dagen gått igen.

Strax efter nio kommer Karin in tillsammans med Katrin, barnmorskan från natten innan, och en läkare. Läkaren säger att hon har övervägt min situation och med tanke på att det inte hänt så mycket under dagen och att de inte kan höja droppet mer (det är nu uppe i 180) så rekommenderar hon att jag blir förlöst med ett kejsarsnitt.

Okej säger jag, dödstrött är jag efter en hel dag med värkar och nästan ingen sömn natten innan. Jag tror inte jag skulle orka ta mig igenom en hel förlossning ändå. Då gör vi så säger läkaren, vi har en tid på operation om 25 minuter! Karin säger att hon tyvärr kommer missa det hela då det är dags för henne att lämna över till Katrin. Jag tackar henne så mycket för hjälpen under dagen, hon var ett enormt stöd för mig.

Jag hinner knappt fatta vad som händer, Stefan får rafsa ihop alla våra grejer som vi spridit ut i rummet under 1,5 dags tid och ta dem över till det som ska bli vårt rum på BB, sen måste han byta om. Under tiden byter Katrin kläder på mig och samlar ihop alla saker som hon ska ha med till operation. De kopplar också ur skalpelektroden från paddan och droppet från mig. Sen rullar vi upp till operation allihop.

På operation får jag byta säng och där vimlar med människor. Narkosläkaren kommer tillbaka, jaså du hamnade här till slut sa hon, japp....Jag får en tryckmanschett, en droppnål i höger arm också. Några dropp i vardera armen, rakad mage osv osv. Under tiden var det hur många människor som helst som var framme och hälsade på mig. Läkaren, operationssjuksköterskan, undersköterskan, den manlige narkossköterskan osv osv.

Jag fick en ny ryggmärgsbedövning och sen kunde jag inte känna smärta nedanför bröstet längre. Det var en skum känsla av att kunna känna beröring, men ingen som helst smärta.

Stefan satt vid min huvudända och jag frågade en sista gång om vi skulle slå vad om vad det blev för kön. Det blir en kille sa jag, men han ville inte gissa. "Oj den var ju stor" hörde jag läkaren säga. Rätt var det var så var bebisen tydligen ute för jag hörde ett skrik och mina ögon tårades - barnet var ute och det levde!

Något svischade förbi mig och så hörde jag "pappa får komma hit nu." Sen tror jag att Stefan klippte av navelsträngen. "Såg mamma vad det blev för något" frågade någon, "nä" svarade jag och tittade åt hörnet och se där hängde en liten pojke i någons armar. "Jag sa ju det!" snyftade jag fram.

Stefan fick hålla i pyret som tystnat igen och sen kom han och la honom på min axel/bröst så jag fick se underverket. Han tittade på mig med mörkblå ögon och såg ganska sur ut. Mitt hjärta höll på att svämma över.

Sen var det dags att sy ihop mig och Stefan följde med Katrin och bebis för att väga och mäta. När de kom tillbaka och berättade att han vägde 4785 gram och var 56 cm lång höll jag på att smälla av!

Till slut var det dags att rulla ut mig och köra mig till IVA:s uppvak på Centralkliniken. Då fick inte Stefan eller pyret följa med så jag fick bara träffa dem i några minuter till innan jag blev ivägrullad av en vaktmästare. Där fick jag ligga och prata med två sjuksköterskor i två lååååånga timmar innan jag vid ett-tiden på morgonen fick komma tillbaka till BB, min Stefan och min nyfödde son.

22.10 den 23:e december föddes vår Emil